En dag i taget.
Egentligen kan man säga att idag är första dagen på mitt nya liv. Jag har faktiskt börjat inse vad som hänt, och även att jag måste tänka framåt. Men hur tänker man framåt när man inte vill? Hur går man vidare, när det enda man vill är att inte gå vidare? Hur släpper man det enda som man verkligen vill hålla fast vid? Allt jag vill är att vrida tillbaka tiden och kanske göra saker och ting annorlunda.
Gör så ont att tänka att personen som är mitt allt inte tänker på mig som jag tänker på honom längre. Att han inte ser på mig längre som han brukade. Det som också gör så ont är att allt känns så nyss. Det känns som det var nyss vi blev så kära i varandra. Det känns som det var nyss jag kände att det vi har är något alldeles speciellt och helt underbart. När förstörde vi det? När gick allt fel? Och hur kunde jag tillåta det?
Vore kanske lättare om jag kunde säga någonting ont om honom. Om det fanns något att hata. Men det gör det verkligen inte. Jag hoppas att han alltid kommer finnas i mitt liv, på ett eller annat sätt. Om jag kunde fortsätta vara hans bästa vän här och nu skulle jag vara det, men det är inte så lätt just nu. Får helt enkelt ta en dag i taget...
