Jobbigt. Snart en vecka sedan vi sågs nu. Lika länge sedan vi hördes. Helt ärligt så vet jag inte hur jag mår, jag törs inte riktigt känna efter. Vill inte tänka bakåt, inte framåt, och inte heller på allt som händer just nu. Känns nästan skönt att jag har en hjärna som för tillfället känns helt överbelastad av allt möjligt annat så jag hinner knappt känna efter. Det går så otroligt mycket upp och ner.

 

Men när det går ner så går det ner. Och just nu går det neråt när jag tänker på vart han är just nu och att jag är här. Att jag inte ens ska dit han är. Plågar mig själv när jag tänker ”jag kunde varit där” eller "jag skulle varit där". Jag vet verkligen ingenting. Inte mer än det jag läser i tidningen. Bara det känns sjukt. Det gör allt så mycket mer uppenbart, att jag inte längre är hans. Eller varför skriver jag han. Jag borde skriva du, istället för han. För det här är till dig Mattias, ifall du läser detta... Känns så konstigt och jobbigt att inte höras. Att inte få ta del av detta stora som du är med om, att inte få stötta, inte peppa. Att inte få känna sig som världens stoltaste. Obeskrivligt bara.

 

Jag har inte ens grattat till segrarna eller dina första VM-mål. Förlåt? Stort grattis i alla fall.. Så glad för din skull!

 

Jag vill fortfarande inte höra av mig, för mitt eget bästa. Men varsågod, här låter jag dig i alla fall läsa mina tankar lite. Om du nu läser detta förstås. Önskar bara att jag kunde läsa dina någonstans. Står nämligen inget om dem i tidningen…

 

---

 

Imorgon är jag ledig även om det inte kommer att bli så mycket ledigt. Händer ju faktiskt en del spännande saker, nya saker i mitt liv också, det jag skrev lite om igår. Imorgon kommer jag att få veta mer, vill veta mer innan jag skriver mer. Någon sovmorgon blir det i alla fall inte, så dusch nu, sen godnatt.