Bara skjut mig.
Känns så. Jag förtjänar inte det här. Jag vill inte ha det så här. Ändå är det så här och det finns ingenting jag kan göra åt det. De senaste två dagarna har varit tyngre än alla tidigare dagar i mitt liv. Är det tänkt att det bara ska bli värre och värre? Känns som hela jag bär på en fruktansvärd ångestkänsla som bara inte går att skaka av sig.
Försöker verkligen att tänka positivt, hela tiden. Imorse när vi körde bil och passerade ett gäng med renar så tänkte jag: jag kunde faktiskt varit en ren. Hade inte varit jättekul, eller? Mamma gjorde sitt bästa för att förgylla min dag idag. Bjöd med mig på en härlig spaupplevelse på IKSU spa. TACK älskade mamma. Fick massage av en naprapat som var en han och alldeles för söt för att få se och ta på mina fötter. Trodde bara att han skulle hålla sig till nacke och rygg! När han drog i fötterna upptäckte han hur som helst rätt snabbt att jag hade en benlängdsskillnad på ca 2-3 cm. Kan gå illa för dina knän om du börjar löpträna, sa han. Otur att jag gör det mest hela tiden då, sa jag. Så, jag måste boka ny naprapattid nu och rätta till kroppen lite.
Efter spavisiten blev det lunch, fika och lite julhandel. Och sedan middag med ma & pa på stan, som för ovanlighetens skull checkat in på hotell här i stan till imorgon. Mys! Jag själv har sedan tränat fotboll (ja, på en fredagkväll...) och blev direkt därefter upphämtad av tre supersöta tjejer som spenderat kvällen här med mig. De måste dock ha tyckt att jag var sämsta sällskapet i världen. :( Skrattade ordentligt en gång ikväll. Det var när Malin visade en film på sin mobil från min och Linneas show på Schlager förra helgen. Jag skämtar inte, någon måste porta mig från kareokerummet där. Jag får bara inte göra om det! Men, när inte ens de bästa tjejerna kan få en att le, hur mår man egentligen då?
