Imorse hände det igen. Det som jag hatar och gör att jag får fullständig panik. Jag försov mig! Det var dessutom ännu värre den här gången, för nu hade jag öppning, och att jag försov mig innebar helt enkelt att vi inte öppnade. Strax efter halv sju (vi öppnar halv sju) så ringer CHEFEN och undrar vart jag är (även om han nog redan visste svaret på frågan). Kaffesugna taxichaffis-Harald hade tydligen ringt honom och frågat om vi hade stängt idag av någon anledning. Minns inte exakt vad jag sa till honom i telefon, men det var typ kort och gott: "Haaarreguud! Jag springer!" Slängde på mig gårdagens träningskläder och sprang, hela vägen från Teg till Sibylla. Här var det inget plus att ha flyttat ska jag säga. Kom dock på när jag hunnit halvvägs över bron att "fan, jag kunde ju faktiskt ha tagit bilen!" Men aja. Tio i sju var jag på plats, alltså knappa 20 min efter chefen ringt och väckt mig. Aningens imponerad av mig själv ändå!

Detta är i och för sig helt mänskligt. Särskilt när klockan inte är mer än 04:30 när man ska stiga upp. Det däremot, är ingen mänsklig tid! Blir till att flytta väckarklockan längre från sängen nu igen.